​Stormländerna

I Fyrvaara lämnar Raning över svärdet till Rafvnr "Stormfrome", pliktkung av Paatrfjorden. Gudsmannan blir extremt tacksam gentemot sin skyddsling.

Våra hjältar reser till Paatr och där berättar Ragnar att klan Rödsköld har betalat en stor summa koppar till klan Asksköld för att en ensam knarr skall komma ostört in i Paatrfjorden. Ragnar är mycket misstänktsam och intresserad av detta skepp och vad det fraktar. Han önskar att sällskapet reser till Trollmark för att ta reda på vad som är så värdefullt på skeppet.

Våra hjältar beslutar att resa till byn och reser med en knarr mot den ensliga bosättningen.

Väl i Trollmark söker Raning snabbt upp en strandsköka, Geitla, och försöker få information om skeppen som ligger i hamn och deras last. Tyvärr har Raning ingen lycka med Geitla och eftersom han saknar koppar blir han tvungen att byta sin järnkittel med trefot mot informationen han söker. Skökan pekar ut två knarrar i hamnen som passar in på Ranings beskrivning.

Under tiden vandrar Ragnar och Otar upp till byn och söker samma typ av information i ett smutsigt gästhus. Men trots deras vältalighet och hot misslyckas dem finna någon information av värde.

När det senare uppdagas att våra hjältar saknar den koppar som behövs för mat och husrum på gäststugan vänder de tillbaka till stranden där Ragnar slår upp ett episkt läger vilket får tjäna som deras tillhåll under besöket i bosättningen.

Otar och Raning beslutar att under tiden försöka ta sig upp på ett av de två misstänkta skeppen. De tänker övertala skeppshövdingen att Raning är en stor gudsman som måste välsigna fartyget och dess last.

Raning inleder samtalet med skeppshövdingen och drar inte bara en utan två missvisande rövarhistorier som inte håller måttet. Skeppshövdingen, Ulf, blir vred på Ranining ständiga insisteranden och ett högljut gräl utbryter. Otar är snabb att utnyttja situationen och tar tillfället i akt. Han smyger sig osedd upp på knarren och tar en titt på lasten. Tiden är kort men bland fiskarna i lasten finnar Otar ett bylte med vapen. Mer hinner han inte undersöka innan han tvingas smyga tillbaka.

Väl tillbaka i Ragnars nybyggda läger försöker Otar förringa fyndet i lasten. ”Vad betyder några klingor egentligen? Det betyder ju faktiskt ingenting” Men de andra i sällskapet köper inte att lastens mysterier till fullo är uppdagade. De är övertygade att det finns mer att undersöka.

Raning sjunger, diskuterar och talar om allt mellan himmel och jord, bjuder på sång och dans. Otar passar på att ta Ragnar åt sidan och föreslår att de skall undersöka det andra misstänkta skeppet under natten. Men Raning är ett osäkert kort och hotar att med sin stora trut fördärva deras företag om han kommer med. Otar lyckas övertalar Ragnar att de skall lura bort Raning så att de kan undersöka skeppet utan honom.

Sagt och gjort, Ragnar ber Raning undersöka något uppe i byn och den blåögde Raning vandrar lojalt och godtroget iväg. Då skrider Otar och Ragnar till verket. De smyger i skydd av nattens mörker fram och upp på det andra misstänksamma skeppet men blir snabbt upptäckta av tre druckna sjömän som inte är glada åt besöket. Ragnar tar dock snabbt till orda och presenterar sig som den högättade mannen han är. Ett stort namn och en mäktig klan är allt sjömännen behöver höra om för att omedelbart bli vänligt inställda till sällskapet.

När de precis skall börja inspektera lasten så snubblar Raning upp på skeppet. Ragnar och Otars hjärtan står stilla i förväntan, och kanske i förskräckelse, över hur situationen nu kommer utvecklas. Sjömännen frågar barskt vad Raning gör där och Ragnar stämmer in i deras sång. Raning, helt ovetande och oförstående om situationen utbrister ”Men vi är ju här för att sno lasten” Otar utbrister ”Lögnare! Ta honom!” och pekar på Raning i ett sista desperat försök att avvärja en strid.

Sjömännen tittar drucket på varandra, på sällskapet och greppar efter sina dolkar. Ragnar och Otar suckar högljutt åt Ranings bidrag och drar sina vapen.Ragnars kropp är dock inte med honom och han snubblar omedelbart över sitt halta ben och faller hårt till skeppets däck. Raning lägger benen på ryggen och tar till flykten.

Otar lyckas snabbt såra och neutralisera den första fienden, den andra sjömannen snubblar i fyllan över reglingen och faller till stranden. Raning, som nu har hört sällskapets rop och ljudet av strid, tar mod till sig och försöka åkalla gudarnas gunst för sällskapets räkning men misslyckas. Han låter dock sin yxa flyga och placerar den i bakhuvudet på den tredje fienden som Otar sedan snabbt gör slut på. Ragnar som nu är på fötter igen kapar obarmhärtigt huvudet på den första och sårade sjömannen.

Efter att våra hjältar mördat de druckna sjömännen försöker de snabbt dölja spåren av verket. Dem kastar en av kropparna i vattnet men vågorna låter inte kroppen försvinna. Då hörs ljud från de andra skeppen på stranden och i hamnen. Det är uppenbart att sällskapet har dragit till sig oönskad uppmärksamhet.

Sällskapet bestämmer sig panikartat för att bränna skeppet och kropparna. De släpar upp kropparna på båten och tänder eld. Men vart är det tredje sjömannen?! De kollar över reglingen där han föll man kan inte finna honom. Otar springer runt skeppet och upptäcker sjömannen som med rullande steg är på väg till ett av de närliggande skeppen. Otar slungar sitt svärd och genomborrar mannen vars kropp våra hjältar sedan slänger på brasan.

Efter spektaklet på skeppet flyr våra hjältar hals över huvud tillbaka till deras läger. Snart strömmar bybor och sjömän ner till det brinnande skeppet under ropen ”Elden är lös!” Sällskapet tar tillfället i akt och blandar sig med dem som springet ner och försöker släcka elden.

Snart efter elden släckts upptäcks de tre liken och det är uppenbart för de flesta att de tre har blivit mördare. Otar agerar snabbt och föreslår högljutt att kropparna och båten borde sändas ut i fjorden för att med eld sänkas till botten och föra männen till livet efter detta. Sjömännen köper inte idén och vill istället sända efter hamnmästaren för att saken och brottet skall undersökas ordentligt.