Vad vi vet om Tyr
Tyr föddes en underbar sommardag djupt inne i den nordligaste skogen av Trollskogarna. En gällt skri ekade mellan träden när Tyr tog sina första andetag. Tyr mor och far var en jägare och samlare som strövade fritt omkring i skogen och vildmarken. Tyr växte upp i en närtill idyllisk tillvaro älskad av båda sina föräldrar. Tyrs far tog honom i tidig ålder med ut och lärde honom grunderna i jakt och överlevnad, hans mor lärde honom om växter som kunde ätas, bota huvudvärk och andra åkommor. Hans mor brukade ofta berätta långa sagor för Tyr om äventyr och varelser, prinsessor och mäktiga krigare.
När tiden var kommen för Tyr att namnges inför klanen, då vid en ålder av åtta sommrar så tog Tyrs far och mor med honom till skogstinget. Den långa resan för att komma till tinget avslutades tvärt när familjen råkade komma på en grupp stormländare som var ute på plundring i området. Stormländarna bar en svart räv på deras sköldar. Tyrs far dog i striden, Tyr och hans mor togs som trälar och såldes till en malmgruva.
Tyrs mor tynade snabbt bort i de tuffa klimated i gruvan. Varje kväll våldtogs hon av de fria gruvarbetarna, på dagarna piskades och drevs de båda till att arbeta långa hårda timmar i gruvan. Hon drog på sig en lunginflamation som inte gav sig och dog långsamt. Tyr verkade otroligt nog klara sig bra i gruvan, han blev aldrig sjuk. Han kunde redan vid tio års ålder klara av att arbeta långa pass och drog inte på sig några av de sjukdomar som cirkulerade bland gruvans trälar.
Efter flera års trälarbete i gruvan så var Tyrs vilja nästintill helt nedbryten, han gjorde sina dagliga uppgifter utan hopp om att någonsin få springa fritt i de stora skogarna, hans kropp var senig och inte ett uns fett fanns, men trotts den dåliga födan och de tuffa arbetet i gruvan så blev Tyr aldrig sjuk, hans kropp klarade av piskan och slagen som förmännen utdelade. En av förmännen (Förman Ekvarg) la märke till detta fenomen och i sin elakhet så pressade han Tyr hårdare och hårdare. Ekvarg var förundrad över hur denne träl kunde överleva, de hade nu gått sex år och en träl i sina bästa dar överlevde vanligtvis inte mer än något år.
Tyr var nu fjorton, inte för att han själv visste detta. Hans kropp bar många märken efter de hårda arbetet, hans rygg var täckt av ärr efter piskan. Förman Ekvarg drev honom hårdare och hårdare, och hade näst intill blivit besatt av tanken att knäcka Tyr. När de under vintern utbröt en fruktansvärd sjukdom bland arbetarna i gruvan så skickades Tyr in för att bära ut och bränna de döda. Spridningen va så fruktansvärd så att gruvan stängdes och alla arbetarna spärrades in, gruvans ägare var oroliga för att sjukdomen skulle spridas och kände att ett par arbetare och trälare inte var något stort pris för att slippa spridning.
I ett par månader var gruvan stängd, när den återigen öppnades var Tyr den ända överlevande. Utmärgad och svag hittades han bland de döda. Förman Ekvarg blev helt ursinnig och svor till gudarna att han skulle allt se till att Tyr dog en långsam död i gruvan. I sin ilska över att hitta Tyr levande flög Ekvarg på Tyr och försökte strypa honom. Lyckosamt var att en av de andra förmännen såg detta och ingrep. Förmannen höll fast Ekvarg och skrek åt denne att låta bli den arma valpen som nog utstått mer än nog leva. Tyr tog upp en sten och krossade skallen på Ekvarg, förskräckt såg den andra förmannen på Tyr. Vit i ansiktet lät han Ekvargs döda kropp falla till marken, Tyr som använt all sin kraft och vilja till att äntligen ha ihjäl sin plågoande sjönk kraftlöst ner på knä.
De ville inte döda en träl som Tyr, han var aldeles för värdefull. En duktig arbetare som aldrig verkade bli sjuk eller sakta ner. Men han hade dödat någon, han slogs i bojor och en träl sattes för att ständigt vakta Tyr. Arbetet i gruvan återupptogs och Tyr forsatte sitt ändlösa arbete. Tyrs vilja att leva var vid denna tidpunkt bortblåst, han slutade att arbeta i sitt vanliga tempo, han drog fötterna eftersig vad han än fick för arbets uppgift. Han piskades, han slängdes i en håla utan mat och vatten, han utsattes för oändliga fasor men Tyr hade gett upp. Inget motiverade honom längre, inte äns viljan att leva. Till slut gav förmännen upp och vintern när Tyr var sexton såldes han till en vandrande köpman som ville ha ett par starka armar till att lasta och lasta av, samt andra små arbeten. Köpmannen va efter någon vars vilja redan va nedbryten och som inte ställde till för mycket besvär. Tyr va ung relativt stark och gjorde inget motstånd.
Resan ifrån gruvan gick genom de stora skogarna i norr, Trollskogarna, sakta kände Tyr att viljan att leva väcktes i honom, han va tillbaka i skogen. Han kunde känna vinden, solen i sitt ansikte. Han började minnas sin barndom i skogen, och sakta, sakta tändes en gnista av hopp. Köpmannen var snäll, han slog inte Tyr, han skrek inte. Tyr förstod ingenting.
När de lämnade skogen på deras väg mot Morkvattnet så vände sig Tyr om och såg tillbaka på de stora träden, skogen, hans hem. Han ville inte lämna skogen. Hur minns Tyr inte, men på något sätt hittade han mod och vilja, hans ben agerade på egen hand. De bar honom plötsligt snabbt tillbaka mot skogen. Ensam stod köpmannen med munnen öppen kvar och såg Tyr springa som en besatt tillbaka in i skogen.
Tyr var för andra gången i sitt liv lycklig, han vandrade runt i skogen utan att veta vart han skulle, han levde på det skogen hade att ge honom. Sakta kom han ihåg vad han en gång lärt sig. De va knapert, de var det. Men han var fri.
Två år vandrade Tyr omkring i skogen, artonår fylda, inte för att Tyr visste detta. Den andra vintern i skogen var svår, det var kallare än vanligt. Snön låg en meter djup i skogen och de var svårt att jaga. En dag ute på jakt så hörde Tyr ett muntert sjungande. Kall och frusen som han var lockade sången honom till sig. Sakta närmade han sig vad som verkade en lägerplats. I skenet från en liten brasa satt en ensam man, sjungande glatt och ätandes på en hare. Doften var förtrollande, Tyr hade inte ätit rejält på flera veckor. Så emot sitt bättre vetande så närmade han sig lägerelden. Efter en stunds tittande så hörde Tyr en gammal mans röst. "Du kan komma hit och få dig en bit att äta, eller vill du stå kvar där en stund till" rösten kom från mannen vid elden.
Mannen vid elden var Björn, han sa att han egenteligen inte hette Björn men att han glömt sitt givna namn. Eftersom han liknade en björn och levde ensam ute i skogen så kallade folk honom för Björn. Detta var början på en förunderlig period för Tyr, denne Björn va snäll och klok. Han påminnde Tyr om hans far, som han ej tänkt på, på flera år. Björn blev som en far för Tyr. Han lärde honom hur man tog hand om djurskin och att man kunde sälja dessa i byar när de behövde proviantera. Han lärde Tyr att hantera dolkar, de var bäst att man kunde försvara sig sa Björn. Man kan aldrig veta när det behövs. Den mesta tiden spenderade de tillsammans i tystnad ute i skogen, de arbetade hårt när det behövdes och de slappade när möjligheten gavs.
Tre vintrar spenderade Tyr tillsammans med Björn, vandrandes omkring från plats till plats. Livnärda på de skogen gav dem och de lilla de fick för att sälja djurskin till byar de stötte på. Den fjärde vintern va hård och kall. Björn som va gammal, dog i lunginflamation. De tog större delen av vintern innan han faktiskt strök med. Ännu en långsam död. Tyr svor till gudarna att han inte skulle dö långsamt, var det hans tid så bad han att det skulle va snabbt.
Ryktbara bedrifter
Under kapitel sju: Tyr är med och dräper Hovardhs huskarlar och förste hird.
Konsekvens: Tyr erhåller Rykte: Regionalt (Paatrfjorden) Sökt av Hovardh +1.