Kapitel Åtta
Dagen därpå vårdar sällskapet sina skador och bryter sin fasta över stelt bröd och smutsigt vatten. Ursla har återhämtat sig efter den brutala misshandeln men är fortfarande skärrad.
Dovir berättar för sällskapet om en av hans, ljusskygga, bekanta som känner till ett sätt att oupptäckt ta sig ut ur Paatr. De beslutar att söka upp denna trälfångare och smugglare, Bulars.
Hela sällskapet med Ursla ger sig av och Dovir leder smygandes vägen. Men trots hans goda kännedom av byns smågator, stigar och gränder så snubblar sällskapet in i en av Hovardhs huskarlar.
I numrärt underläge försöker huskarlen övertyga sällskapet att ge upp och självmant följa med till hans gårdsherre. Dovir, med hjälp av Raning och Ragnar, krossar huskarlens argument och får honom att låta dem passera och svära att inte avslöja dem för Hovardh och hans hird. Huskarlen måste motvillgt gå med på deras krav.
Väl vid Bulars stuga välkommnas Dovir och sällskapet med brödbitar och surmjölk. För gammal vännskaps skull går han med på att smuggla sällskapet ut ur byn. De väntar hela dagen till skymningen kommer innan Bulars leder sällskapet till ett litet långhus i anslutning till palissaden på byns östra sida. En dold jordkällare inne i långhuset döljer en passage till in smugglartunnel. Tunneln är smal, låg, fuktig och mörk och sträcker sig under palissaden. 1000 famnar utanför palissaden slutar tunneln i en dold dörr i et övergivet gryt.
Ragnar föreslår att sällskapet skall bege sig till den lilla byn Ostneimi. De andra påpekar då att byn saknar hamnplats och att det är bättre för dem att bege sig någonstans varifrån de kan ta en båt till Färja. Ragnar påpekar då att en Asksköld som bor byn har ett sätt för att ta dem till Färja. Sällskapet beger sig mot byn.
Framme i byn söker de upp Bodil "svartsvägg"s gård och där välkommnas Ragnar och sällskapet hjärtligt. Efter att ha förklarat sitt behov leder Bodil och hans mannar sällskapet till en dold stig ner för klipporna till fjorden. Stigen består delvis av små uthuggna trappsteg och hala stenar. Vinden piskar upp vatten i deras ansikten och mörkret gör det svårt att se vart man sätter sina fötter.
Dovir, som går sist i sällskapet, är så stor att han knappt kan balansera sig på trappan. Han snubblar ner för trappan det är endast Ursla, Bodil och hans mannar som lyckas hålla sig kvar på stigen. När Dovir slår ner Ragnar försöker han desperat knuffa honom i säkerhet och det är endast med ödets hjälp som han lyckas, Ragnar slår sig illa men är vid liv. Ödet är även på Ranings sida som överlever fallet, om än med betydande skador.
Illa tilltagna och slagna får sällksapet hjälp av Bodil och hans mannar till stigens slut. Stigen leder till en naturlig liten grotta som precis kan ta en snäcka. Sällskapet och Bodils mannar ger sig av på snäckan och han önskar Ragnar stormgudarnas lycka. Tyr tackar Bodil men en stor kram och drar i han svarta skägg för tur. Bodil och hans mannar skrattar högt.
Strax efter gryningen sicktas en snäcka från öster med segel och tjugo årpar i vattnet. Snäckan sätter kurs mot sällskapets skepp och våra hjältar försöker desperat undkomma långskeppet. Men trots Dovirs trollstyrka har de ingen chans att ta sig undan. Pilar avlossas och faller kring deras skepp. Situationen ser hjälplös ut.
Ragnar ställer sig då bredbent och synligt och lyfter sin asksvarta sköld. Beskjutningen upphör och snäckan sätter en ny kurs.
Innan middagen är nådd når sällskapet Färjas hamnplats. De drar upp långskeppet på stranden och talar med färjkarlarna. Av dem får sällksapet veta att havsvargarna från Sälklipporna utfört allt flera och modigare anfall på skeppen i fjorden. Detta tillsammans med trollfolkens härjningar runt Trollmark gör att många börjar ifrågasätta ifall Frörik verkligen kan beskydda fjorden.
